med den mest samvetsgranna pligttrohet och voro mycket angelägna om att icke varda uppsagda, ehuru en af dem var en lärd språkforskare och utmärkt lexikograf.
”Sannerligen jag skulle slita ut mig på det här viset”, sade Petrén, ”om jag kunde få Mälardrottningens tron i ordning.”
Men ännu icke hade något enda svar på inbjudningen ankommit. En natt kom hufvudredaktören åter in i korrekturrummet och stannade stillatigande framför Petrén. Efter att en god stund ha betraktat honom, bad han få tala med honom.
”Herrn är påpasslig och arbetsam”, sade redaktören och såg på Petrén med en välvillig blick. ”Den för hvilken herrn gjort tjänst har i dag tillskrifvit mig, att han fått anställning som nattvakt i en fabrik och nu kan herrn få tjänsten här tills vidare.”
”Det där manuskriptet herrn lemnade skall herrn få betaldt för”, tillade han.
”Fins det i behåll?”
”Herre, här ha vi en stor handskriftsamling.”
”Och mitt kåseri kommer in i bladet?”
På den frågan svarade redaktören icke, men gaf Petrén en anvisning på kassan.
Hufvudredaktören var, som hvarje natt, idel välvilja och älskvärdhet. Petrén kände sig rörd öfver så mycken godhet och stannade en lång stund i redaktörens kabinett under vänskapligt samspråk om en tidningsmans höga uppgift.
”Han är ju den allra behagligaste människa, blott man lär känna honom”, yttrade han sedan
