ej få lida mer än mannen. Det vore det första och det sista af hvad vännerna till kvinnans rättigheter hade att fordra ... Inga allvarliga studier! Ingen politik! Intet intresse för andra samhällsfrågor!
”Riktigt förståndigt”, hette det i sällskapet, ”och högst oväntadt från det hållet.”
”Det där om kvinnans felsteg är likväl något skandalöst.”
”Nå, man kan inte begära alt på en gång. Friherrinnan tyckes ta sitt förstånd till fånga. Hvem vet, om hon inte en vacker dag står helt och hållet på moralens sida?”
Friherrinnan nödgades taga emot sällskapets lyckönskningar. Hon såg visserligen något besvärad ut, och hennes vackra mun drog sig till ett medömkande leende, men hon hade uttalat sin öfvertygelse och gjort det i ädlaste afsigt. Hon kunde ej hjälpa, att hon vunnit bifall som hon icke eftersträfvat, fastän hon kände det nästan förödmjukande.
”Vi ha således intet att göra för att få deltaga i mänsklighetens vigtigaste arbeten?” frågade den unga flickan med djup rörelse.
”Intet, min unga vän!” sade friherrinnan, och nu log hon mildt och öfverseende.
”Äfven hon!” hviskade den unga flickan rodnande och smög sig bort.
Skall hon återvända till striden, till den af henne minst förutsedda striden mot hennes eget kön?
——♦——
