Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
199

Så förflöt åren. Almlund hade slutligen stigit till byråchef. En son var redan student, ty han skulle naturligtvis också göras till statstjänsteman, ehuru byråchefen förklarat det vara det sämsta af alla yrken, och han var makarnes dyre son. Dottern, deras andra barn, satt hemma och väntade på friare. Hon hade gått i en af Stockholms mest ansedda skolor, icke i en af den gamla sorten, där man lärde rakt ingenting, utan i en af den nyare tidens, där undervisning lemnades i alt möjligt, men där flickorna företrädesvis fingo läsa biblisk historia och lära sig ett betydligt antal bibelspråk utantill. Efter åtta års skolgång lemnade Alma denna läroanstalt, föga rustad till lifvets strid.

Ett par gånger hade hon yttrat, att det nog skulle ha roat henne att läsa så mycket, att hon kunde taga studentexamen, men då borde hon först och främst slippa från bibelspråken som ju kunde vara ganska vackra och tänkvärda i och för sig, men föga lämpliga att läras utantill och hindra inhämtande af verkliga kunskapsämnen.

Sådant tal hade nästan skrämt föräldrarna, och modern fann det gudlöst, men fadern slog bort det med skämt.

”Det är modernt prat, det där, kära Alma”, sade byråchefen. ”Inte behöfva flickor egentligen ta studentexamen. Hvart skall det leda, om alla jäntor bli studenter?”

”Alla pojkar bli det väl inte häller”, invände Alma. ”Men hvem har gifvit gossarne rätt att inhämta flera kunskaper än flickorna?”