Alma hade visat en sådan ifver att lära sig och göra verkligt godt arbete, att hon ofta fick företräde framför många andra.
När hon ansträngt sig ett helt år samt ej sällan användt äfven nätterna, hade hon haft en inkomst af hela — tre hundra kronor.
”Det har varit oss en god hjälp”, erkände modern.
”Men man lefver inte på tre hundra kronor om året”, sade Alma nedslagen och med ett bittert uttryck. ”Jag har kanske gått i vägen för många andra som inte har en mor med pension. Det här duger inte. Jag måste skaffa mig ett arbete som på fullt allvar kan föda mig.”
”Du har då så underliga idéer”, förklarade modern.
Alma talade om de underliga idéerna för den välvilliga förestånderskan i konstslöjdsällskapet, och denna medgaf, att fröken Almlund hade fullkomligt rätt.
”Men hvad skola vi göra?” tillade hon. ”Vi kunna verkligen inte betala mera. Tänk på våra stora kostnader. Och så få vi arbetet gjordt för detta pris. Hundratals arbetssökande stå till vår tjänst.”
”Bland dem fins nog ingen”, förmodade Alma, ”som lefver på den förtjänsten.”
Nej, det medgaf förestånderskan, men det kunde sällskapet ej hjälpa. De arbetssökande hade alla hem och stöd af sina familjer. För de flesta var arbetsförtjänsten kanske blott att betrakta som själfförvärfvade nålpengar.
