Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211

åtaga sig ett sådant här arbete. Det beror inte på kön, och man har väl sett tidningsmän som inte varit skickligare.”

Detta fann man vara ett oförsynt språk, och om man icke rent ut sade det till henne, kunde hon dock af medarbetarnes uppförande förstå hvad herrarne tänkte. Dagen därpå tog hon afsked af tidningen. Medarbetarne andades lättare. Det främmande elementet hade försvunnit, tvånget var borta, man kunde återtaga de fria vanorna och behöfde ej längre förarga sig öfver att en kvinsperson skulle gå i vägen för manfolk.

Men hvad skulle Alma nu taga sig till? Arbetet på tidningsbyrån hade varit helt och hållet förspild möda.

”Jag får väl söka understöd i någon af välgörenhetsfonderna”, sade modern.

”Skall mamma tigga allmosor för min skull? Det får visst inte ske.”

”Nå ja, om inte just för din skull, kära Alma, så för min stackars gosses. Han har nu skrifvit igen, att han behöfver pengar, mycket mer pengar än jag olyckligtvis kan ge honom.”

”Det där känner jag till”, sade Alma. ”Jag tycker att både Emil och jag borde arbeta för att hjälpa mamma.”

”Arbetar inte Emil då? Han som nu legat i Upsala så många år!”

”Det är just olyckan det”, menade dottern. ”Hvem har sagt, att han ovilkorligt skall ta juris-kandidaten? Han kommer lika långt med hofrätten ... Men hör, mamma, nu går jag till