Blott ett par vänner släptes in i Viktors ”studio”. De funno hans Afrodite öfverträffa alt hvad de kunnat förmoda af hans hand, och så gingo de ut i staden och förkunnade den unge svenske konstnärens lof. Men ju mer de berömde hans arbete, dess mer började detta att misshaga och oroa honom själf. Vännernas loford hade just fäst hans uppmärksamhet på bildens svagare sidor. De sågo dem icke, men han märkte dem så mycket mera, och för hvarje dag fann han dessa svagheter alt betänkligare. Han försökte afhjälpa dem, men detta gjorde saken blott värre, tyckte han.
En dag gick han in till sin granne, en framstående italiensk bildhuggare, och bad honom komma och säga hvad han tänkte om Afrodite där inne.
Italienaren stod en lång stund tyst, noga granskande figuren samt förklarade därpå, att den vore ett aktningsvärdt arbete, hvarefter han mycket artigt tog afsked.
”Aktningsvärdt!”
Det ordet gjorde Viktor förtviflad. Funnes det då icke en gnista af något högre? Kunde man icke se, att denna Afrodite vore något annat än de nutida italienska grannlåtsfigurerna? De senare kunna också vara aktningsvärda i vackert arbete, handtverksarbete, men mera äro de icke. Skulle hans skönhetsgudinna jämföras med sådant sockerbagarverk?
Kanske hade italienaren dock rätt. Viktor ville tänka på något annat, ville förströ sig och sedan med opartiska blickar åter se på sitt verk.
