”Om vi skulle ta honom till ledamot?” föreslog en annan. ”Sådant har förut hjälpt.”
”Oförskämdt!” utropade Baltzar, då han fick höra talas om en så våldsam kur, och han aflade en dyr ed att hämnas.
Och när de gamle erforo detta, läste de väl igen om sig och målade flitigt på sina ateliertaflor.
”Ren natur!” hette det.
”Människokroppen är naturens skönaste verk”, sade de och draperade sina leddockor. Naturen ville de visst icke underkänna.
”Säljer du något?” tillspordes Baltzar af sina vänner och mycket få beundrare.
”Aldrig en smul”, förklarade han som så nyss förut var vår ”fräjdade landsman”, men som nu tycktes vara glömd, utom af en och annan trogen ungdomsvän.
”Skall grosshandlaren inte köpa en tafla af Engelin?” sade en af dessa till den store köpmannen Väkslander.
”Köpa!” utropade denne. ”Kommer aldrig i fråga, men jag skall bjuda honom på middag. Jag ser gärna konstnärer i mitt hus.”
Detsamma sade fabrikör Tullin och direktör Flohmeyer.
De herrarne räknas bland våra förnämsta konstälskare och erlägga hvar och en icke mindre än 15 kronor om året i Sverges allmänna konstförening. På deras bjudningar går det fint till. Baltzar Engelin mådde som pärla i guld, tyckte han, då han satt framför tryfferade rapphöns, midt emellan fröken Altmeyer och unga
