granskande. ”Den här ateliern har professorn heder af, skall jag säga.”
”Ursäkta, men jag är inte professor.”
”Nå, så blir herr Rikardson väl snart. Åh, den som har sådana relationer och sådan talang blir nog professor långt före alla andra. Jag har reda på förhållandena, skall jag säga. Fabrikör Hjärtfält står mycket väl vid hofvet, en af vårt lands storindustriela män, som redan är kommendör af vasen och har nordstjärnan ... Ja, det är en atelier riktigt comme il faut. Maken fins inte i hela Stockholm, och jag skulle tro, att man får leta efter en dylik i själfva Paris. Om Rom vill jag rakt inte tala. Jag var en gång i Rom och besökte ett par atelier’er ... Åh, horribelt!”
Viktor stod som på glödande kol. Skulle han verkligen förnedra sin konst med att afbilda denna fula människa?
”Nå, professor, skall jag nu börja sitta? Hur vill ni ha mig? Kanske ni vill ha mig mera dekolleterad ...”
”Nej, för guds skull!” utropade konstnären något häftigt.
”Ja, ingen egentlig nyditet förstås, men med ett artistiskt draperi, eller kanske jag skall ha krås. Annette, tag hit toalettasken!”
Grefvinnans kammarjungfru som höll sig nere vid dörren skyndade fram med den begärda asken hvars innehåll tömdes och profvades.
Viktor suckade, men lade upp leran och gjorde sig i ordning att börja straffarbetet.
”Det var en fasligt mörk lera”, anmärkte
