Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
247

sig och bad vännerne ursäkta, att frun nödgats aflägsna sig ett ögonblick.

”Hushållsbestyr, ser ni, gubbar!” förklarade han. ”Äfven den mest konstnärligt anlagda kvinna måste tänka på hushållet. Det gäller till och med konstnärinnorna.”

”Kvinnor skulle aldrig befatta sig med konst!” utropade en ung framtidsman.

”Och inte gifta sig med konstnärer häller”, menade en annan af de unga. ”Aj, för tusan ... Skål Viktor!”

Värden hade hört kamratens uttryck, sade ingenting, men såg fundersam ut.

Vid det yppigt anrättade aftonmålet infann Hedvig sig åter och var den mest älskvärda värdinna. Man drack hennes och Viktors skål i ädelt vin, och det flera gånger om. Men därefter drucko och rökte, skrattade och grälade konstnärerne till långt in på natten. Frun sågo de ej mera till.

”Det var en riktigt uppfriskande afton i går”, sade Viktor morgonen därpå, tog sig på pannan och kände sig något ovanlig. ”Det skulle alt smaka skönt att få sig lite sillsalat.”

”Usch, Viktor, hvad du är simpel”, förklarade frun. ”Och det säger jag dig, käre du, att de där grobianerne komma då aldrig mer i vårt hus.”

”Grobianer!” upprepade Viktor. ”Hvad menar du med det? Mina gamla kamrater och goda vänner, riktiga hederspojkar och styfva konstnärer! Deras sällskap har gjort mig riktigt godt.”