När direktrisen förordade något, var saken redan afgjord.
Det förargliga var dock, att vid denna byggnads uppförande måste byggmästaren rätta sig efter en arkitekt, men denne var naturligtvis äfven from, ock Jepson lärde sig snart huru en from man skall behandlas. De två fromme männen kommo godt öfver ens sins emellan och med den fromma direktrisen, och den som hade sin fördel däraf var visst icke stiftelsen. Men Jepson var så blygsam, att han oupphörligt frånkände sig all förtjänst och suckade:
”Om herren icke bygger huset, arbeta de fåfängt som därpå bygga.”
Och därmed fick han ganska fria händer och gjorde sig en stor ”vinning” samt erhöll naturligtvis vasaorden. Nu var hans lycka stadfäst. Någon betydligare byggnad kunde hädanefter icke uppföras, utan att detta skulle öfverlemnas åt byggmästaren och riddaren Jepson. Hans inkomster växte med hvarje dag. Hans inflytande också. Han fick kommunala förtroendeposter, och man tänkte på honom till riksdagsman. Såsom stor aktieegare satt han i styrelsen i Murarebanken, en af våra folkligaste penninginrättningar.
Han friade till en rik enka och fick genast ja. Enkan var naturligtvis from.
”Rike byggmästare Jepson är min fästman”, sade enkan och kråmade sig.
”Rika enkefru Rosmarin är min fästmö”, sade byggmästaren och försökte se blygsam ut.
