”Skulle ödmjukast tro det. Jag mins nog när Jepson afundades de rike deras latmanslif.”
”Ja, vet du Erikson, det gör jag ännu, men jag afundas också arbetarne deras sorglöshet.”
”Jo, jag tackar jag! Liksom inte vi skulle ha våra sorger medan vi släpa och träla för herrarne. Men nu ska’ vi göra strejk. Jag talar om det nu, för nu kan ingen byggmästare hindra strejken, och då ska’ herrarne få se på hur godt det är att bero af andra.”
”Käre Erikson, strejkar göra oss rakt ingenting. Arbetarne måste förr eller senare krypa till korset. Nog kunna vi hålla ut, men det kan arbetaren inte.”
”Jo, jo, det låter annorlunda nu, än då herr byggmästaren stod på ställningen bredvid mig.”
”Ja, min ställning är nu inte densamma som då, men din ställning hade också kunnat vara en annan, min käre Erikson. Du hade kunnat göra alldeles som jag och krafla dig högre än alla murarställningar i världen.”
”Ne-hej, det hade jag inte kunnat. Jag kan inte knappa in dagspenningen för arbetarne, som Jepson gjort, och inte hade jag gått och lipat i Beskan häller ... Ja, adjö Jepson! Vi träffas kanske på den stora uppgörelsedagen. Nog ska’ patronerne få veta hvad det vill säga, då fattige arbetare ä’ eniga.”
”Karln är grof, tror jag”, sade den fine byggmästaren, steg upp i sin enbetsdroska och for omkring till sina byggen.
”Du släpar alldeles ut dig, Jeppe lilla”, sade
