Vaxet hade redan länge drupit ned öfver dörrarne, och slutligen slocknade den ena ljusstumpen efter den andra. De stora armstakarne i sängkammaren hade på ett outransakligt sätt försvunnit. Buteljerna och glasen hade gjort stakarne sällskap. Lyckligtvis voro de förut utdruckna. Man tyckte sig åter ha sett ett blått förkläde slinka ut genom köket med både stakar och glasvaror.
Det var orsaken, att mörker åter rådde i det rum som förut så rikt bestrålats af armstakarne och punschbuteljerna. Och i salen började det se lika mörkt ut för balens fortsättande. Ingen musik, endast Preciosas och Kunigundas muntra trallande, och snart inga ljus.
Man fann, att balen borde afblåsas, och medan ännu två små vaxstumpar flammade oroligt öfver den ena dörren, tog man sista turen i kotiljongen, bugade sig för den stackars lilla värdinnan, utbytte förtroliga handslag med flickorna, uttömde hela förrådet på artigheter för den ”ofantligt angenäma aftonen” och trefvade sig slutligen utför de kolmörka trapporna. Esmeraldas friska skratt skallade efter de sista gästerna.
”Åh, hvad vi haft roligt, mamma lilla”, förklarade flickorna enhälligt.
Modern log å nyo med sitt sorgsna leende, men förklarade sig glad öfver att hennes barn haft några bekymmerslösa timmar. Trötthet hade ingen af dem känt. Hvarken familjen eller gästerne hade ett enda ögonhlick suttit under hela balen. Småbarnen lågo nu och sofvo på golfvet.
