Det var hans morgonhälsning som vardt aftonfarväl till de öfriga.
”Tack, bror Gregorin för en utmärkt angenäm familjefest!” utropade sällskapet enstämmigt. ”Tusen hjärtliga tack för din gästfrihet!”
Det var icke sagdt på spe. Åtminstone uppfattades det ej så af den store konstnären, hvilken snarare tog det som en skyldig tacksamhetsgärd för alt det nöje han förskaffat sina vänner.
Sällskapet skingrades i morgondimman, men då Gregorin skulle träda in i sin portgång, befann han sig plötsligt ansigte mot ansigte med två fula karlar som anmodade honom vara god och följa dem.
”Herr premieraktören förstår nog hvart”, tillade de.
”Hvad nu! Bysätter man mig redan dagen efter en så radikal utpantning?”
”Det är två skilda mål, herr premieraktör Hvarje sak har sin tid.”
Skådespelaren förklarade sig förakta sådana ”infama tillställningar” och gåfve endast vika för våldet. Exekutionsbetjänterne tillbjödo honom mycket vänligt att gå upp och taga afsked af familjen, blott han ville skynda sig, men han önskade icke stå i någon förbindelse till sina följeslagare, sade han.
”Majola skulle bara gråta”, tillade han för sig själf, ”och det skulle göra mig vek, då jag behöfver hela min moraliska styrka. Från fängelset skall jag skrifva till henne. Hon skall
