Han släpte icke panoptikonsherrarne förr än de lofvade honom, att han skulle få vara med.
”Det är ett original”, sade de sins emellan, ”och sådana äro inte att förakta nu för tiden. Vi ha vicomte Antonio och kolportören Boije, men annars är det just inte godt om originela personligheter. Boulanger är bra främmande för oss ... Skicka revisorn upp till Oskar Berg och låt honom modellera eller ge honom något redan färdigt hufvud. Det gör ingenting.”
Revisorn gick i hänryckning hvar enda dag. Han skulle då ändtligen nå sina önskningars mål. Och på hvilket sätt sedan! Att hänga i fotografens skåp, sitta på nationalmuseum bredvid Nordenskiöld, gå i form af ångslup mellan Räntmästartrappan och Allmänna gränd, förekomma som prisoxe på landtbruksmöte å Ladugårdsgärde, gå upp i rök såsom ”Andersson maduro” och mera sådant, kan ju vara en bekväm väg nog till förevigande af ett aktadt namn. Men hvad förslår något enda af alt detta eller till och med alt sammans mot att stå i panoptikon och beundras af en hel allmänhet, af gamla förståndiga karlar och unga älskvärda fruntimmer hvilka alla utropa:
”Han är som han vore lefvande!”
Revisorn gick till ett ”etablissement” och skaffade sig en ny uppsättning kläder, fina plagg, något extra som kunde vara honom värdigt, och de kläderna skänkte han till sin egen figur i panoptikon.
”Får jag se, hur jag tar mig ut?” sporde
