skodon, begagnade förstås, men ändå rätt propra, och gammalt husgeråd, järnskrot och så’nt där.”
”En lumpbod således?” anmärkte gumman Lamborg.
”Om man så vill”, medgaf den främmande och skelade på gamla frun. ”Jag kallar det ett etablissement för diverse. Det är en affär som nog lönar sig, ty snart ha vi hela gatan full med nya hus och mycket folk och här blir ruljans, skall jag säga. Tro mig! Den här gatan blir en riktig handelsgata, i stället för att ha varit en eländig fäväg med några träkåkar ... Ja, jag menar visst inte herrskapets lilla nätta hus, men gamle kogubbens där borta på andra sidan och grönsaksfruns längre bort och de få andra som ännu stå kvar i bärgsskrefvorna. Snart är det bara stora schangtila hus, som de här bredvid, sjuan och elfvan.”
”Jo, jo men, gudnås!” suckade kamrerskan.
”Men, jag förstår inte ...” började kamrern.
”Jag skulle fråga”, skyndade karlen att tillägga, ”om kamrern ville hyra ut den här våningen. Jag behöfver den för affärn. Jag måste ha större utrymme si än som fins i sjuan, och så kunde man slå hål på väggen och göra en dörr och få riktigt schangtilt. Jag betalar hvad kamrern begär, om det inte är alt för tilltaget, för jag tänker drifva affärn i stort, och den här afdelningen skulle vara för järnskrotet och benen ...”
”Herre!” utbrusto kamrern och kamrerskan på en gång. ”Vill ni ha vår våning, vår lilla
