att knacka på dörren, togo ett par raska steg fram mot kamrern och hans hustru, gjorde ställningssteg, höjde hvar sin arm och stämde i snabb takt upp:
”Vi slå aldrig, aldrig, aldrig till reträtt, nej, o nej,
Nej, o nej, nej, o nej, nej, o nej, nej, o nej
Vi slå aldrig, aldrig, aldrig till reträtt, nej, o nej!”
Kamrern och kamrerskan satte händerna för öronen och sporde hvad detta oljud skulle betyda. Den unge mannen, en riktigt vacker karl med militärisk hållning, förklarade, att de voro komna för att omvända det gamla paret.
”Löjtnanten här”, tillade han och visade på den lilla kvinnan, ”och jag som bara är soldat bo i elfvan, där det är lika mycket synd som i sjuan, men det är därför vi börja med nians omvändelse.”
Kamrern fann logiken något bristfällig, men svarade mycket fogligt, att löjtnanten och gemene man gärna kunde begifva sig omedelbart till sjuan, hvilket dock icke hade annan påföljd än att löjtnanten upphof sin späda stämma och höll en straffpredikan för gubben och gumman, hvarefter löjtnanten och den gemene stämde upp:
”Marsch framåt! Vi skola segra
Halleluja! Halleluja!
Marsch framåt!”
De gjorde helt om, lofvade att snart komma igen och försvunno under upprepade ”marsch framåt!”
