huset med nummer sju. I portgången stodo några karlar och stängde vägen samt skrålade af full hals. Kvinnan ville bana plats för sig och kamrern, men en af de skrålande karlarne tog tag i henne med mindre höfviska åtbörder. Hon slet sig lös och bad sin följeslagare bara stiga på.
”Det är öfver gården”, upplyste hon.
”Å hå, se på Svensonskan som kommer med herrfolk!” utbrusto karlarne och tillade några mindre vackra ord.
Kamrern förehöll dem det opassande i deras uppförande och sköt en af dem till sidan samt begaf sig, följd af deras skrål och hånande utrop, öfver gården. Maskinistens hustru visade vägen upp för fyra smala trappor, där det luktade vått murbruk och från hvilkas väggar man kände fukten rinna i strida bäckar, men där det var alldeles mörkt. Genom några dörrar trängde ljudet af grälande röster och skrikande barn.
”Hvem bor alt här?” frågade kamrern som fann uppgången mindre inbjudande och med möda trefvade sig fram.
”Åh, inte känner jag alla”, svarade den unga kvinnan. ”Det är två hushåll på hvar förstuga, utom uppe hos oss, där en lägenhet står outhyrd. Nog skvallras här alldeles orimligt, men man känner ändå inte hvarann ... Stig på, herr kamrer! Här är dörren. Vi ha min sann ingen gas i de här trapporna. Det är bara i stora huset åt gatan.”
Skenet och lukten från en osande fotogenlampa slogo emot de inträdande. Rummet var
