har jag haft, Fia lilla. Men nu är det slut ... slut ... riktigt slut.”
”Herre gud, om det vore så väl!” utbrast hustrun.
”Så väl! Hvad menar frun?” sporde kamrern högligen förvånad.
”Jo, jag ville säga, om Svenson inte vore tokig, utan bara på röken, så vore det ju inte obotligt.”
”Det beror huru det behandlas”, menade kamrern. ”Hör nu Svenson, nu skall Svenson gå beskedligt till sängs och så skall Svenson i morgon gå ut och höra efter arbete. Vi kunna ju talas vid se’n.”
”Ar ... bete, sa’s det”, lallade maskinisten. ”Jo fan ock! .. Men ... hör nu herrn som ser gammal och regal ut, kan herrn säga mig hvad so .. socia ... listerne göra för godt?”
Nej, det kunde kamrern icke.
”In ... te jag häller”, förklarade Svenson. ”Jag ble .. ef så arg för att de inte kunde ska ... affa mig arbete och inte hjälpa mig med ett enda öre, att ... att jag gick ut ... och, ja, det gjorde jag. Hern som är regal ser nog hvad jag gjorde.”
”Åh ja, det är inte svårt, men inte ha socialisterna med den saken att göra.”
”Inte! Det vore väl håken! Var det in ... te di som uppehållit mig med ... med fagert tal kanske, och så ... så gaf di mig ... ja, herrn förstår hvad di gaf mig. Det var ... rakt ingenting ... ingenting als.”
