”Nå, herrn själf då?”
”Jag själf ja, och herrn se’n. Vi äro också här, det är nog sant, men se jag går hit för att studera mänskligheten. Hvad skall jag dess utom göra om kvällarne? Jag läser i en skola hvar dag, och när jag kommer hem, för jag bor här — schlecht und billig, sa’ tysken — så tycker jag, att jag lika gärna kan fördrifva en stund med att höra på gudliga anföranden och gudsförnekande föredrag som att dricka toddy med grosshandlarn eller hänga där nere hos cigarrfröken i elfvan. Eller hvad säger kamrern, för det är ju kamrern i lilla trähuset? Jag tror ... se så, där är Ovander.”
Föredragaren hälsades af bifallstecken, steg upp i talarestolen och bockade sig.
”Orimligt populär, se’n han satt på Långholmen”, hviskade kamrerns granne.
Ovander, en ung man med fromt utseende och något teologiskt i hela kroppen, kastade sig genast midt i sitt ämne och hade inom en handvändning hunnit göra gudsbegreppet löjligt. Hans åhörare gapskrattade och klappade händerna, hvilket tycktes inverka så uppmuntrande på föreläsaren, att denne oupphörligt upprepade hvad han yttrat inom de första fem minuterna. Handklappningarna upprepades också. Slutligen hurrade man och ropade ”lefve Ovander!”
”Ja, nu är det väl på fullt allvar slut med vår herre”, anmärkte skolläraren, när föredraget var till ända.
”Dumheter!” sade kamrern.
