”Om jag kan begripa det här”, yttrade mäster Salvin en dag. ”Hör nu Svenman, har herrn varit inne i skärkammarn, medan jag var ute?
”Inte med min fot!” bedyrade gesällen som kommit sent på verkstaden. Det var en tisdag och den dagen var för Svenman alltid ”dagen efter”, en ganska svår dag.
”Det är då rent af obegripligt”, förklarade mästaren. ”Har jag nu inte två morgnar å rad bråkat min hjärna med att utfundera huru jag skulle kunna skära till komminister Bollins kaftan af en klädesbit som är alldeles för liten. Det går nog, sa’ klädeshandlarn, för si komministern vill inte köpa mer än den stufven. Men det gick inte als, och när jag nu kommer hem igen och tittar på klädesbiten, så är kaftanen helt fiffigt utkritad. Det här går öfver mitt förstånd.”
”Åh, mästarn har väl kritat till själf och se’n glömt af det.”
”Ja, men inte kan jag påminna mig det ... Hör du, Gustaf, har någon af mina bekanta varit här?”
”Inte det jag vet. Jag sprang ett ärende till hökarbo’n.”
”Hm, skulle jag vara så glömsk!” puttrade mästaren. ”Men schangtilt påhittadt är det. Ja, ja, det där kunde väl ingen annan fundera ut.”
Mästaren öfvertalade sig själf, att han kritat ut den kinkiga prestrocken. Han till och med skröt öfver det för hustrun och dottern.
”Så är det, när man är riktig mästare”, sade han själfbelåten, ”och har burskap.”
