gjorde sig i ordning att gå i kyrkan, tycktes det. Fredrika kom i sin ljusa, nystärkta klädning in från verkstaden. Det låg ett besynnerligt uttryck i hennes ansigte, något triumferande och glädtigt, men också något oroligt.
”Mästarn!” ropade Gustaf ännu en gång. ”Ska’ jag gå till fabrikörn med nya rocken?”
Han höll upp en nyglänsande rock framför mästaren. Denne, som ännu icke hunnit morgna sig, reste sig halft på armbågen och stirrade på det glänsande föremålet.
”Hu då!” utropade han, sjönk åter ned på soffan och tillslöt ögonen.
Det var således en dröm. Den olycklige rocken vore nog icke färdig. Olof Salvins skam vore outplånlig.
”Men så vakna då, kära pappa”, lät Fredrikas röst så mild och smeksam. ”Gustaf måste väl gå hem med fabrikörens rock som han fått löfte på till klockan tio, och du skall väl som vanligt syna arbetet innan det bäres bort.”
Salvin reste sig nu på fullt allvar, men fortfor att stirra på rocken.
”Hur har det gått till?” utropade han slutligen och såg än på den ena än på den andra. ”Och hvilket arbete se’n”, fortfor han, tog rocken och synade den mycket noga. ”Det är ju ett underverk. Hvem har hunnit med detta på så kort tid? Hvem syr så utmärkt? Den vill jag erkänna som mästare, ty mästerverk är det sannerligen.”
Han var alldeles förtjust i det vackra arbetet och ville icke släppa rocken ur sina händer.
