skulle vara riktigt godt arbete. De här två ha nog hjälpt mig.”
Han vände sig med en tacksam blick till fru Karin och mamsell Fredrika.
”Är du så god, Fredrika”, sade fadern med ett förnöjdt leende. ”Jag trodde, att du bara förstode dig på nipperbodkram. Nog vet jag hvad Karin duger till ... Men, hör du, Leander, din spjufver, hvar har du hållit hus under hela den här tiden, då Fredholm och .., då Fredholm, säger jag, slagit efter dig?”
”Där uppe, kära farbror!”
Leander pekade mot taket och tillade, då Salvin stod slagen af häpnad:
”I den lilla vindsskrubben. Man kunde väl aldrig hitta på bättre gömställe, ty inte kunde det falla advokatfiskalen in att söka mig här i huset, och farbror själf var just inte mycket hemma.”
”Nå, har man sett något dylikt!” utropade Salvin, och slog i hop händerna. ”Ofvanpå mitt eget hufvud! ... Det där har du nog ej häller varit ensam om. Jag har haft förrädare i mitt eget hus.”
”Hur skulle det ha gått med fabrikörns rock annars?” sade Fredrika och klappade fadern på kinden. ”Och hur var det med komministerns kaftan? Var det verkligen pappa som hittade på huru man skulle få ut den af den knappa stufbiten?”
Salvin såg flat ut, men Leander vände talet på andra föremål, och det intog mästaren ytterligare till hans fördel.
