Brunnen i Parisgränd.
”Pojken skall studera”, sade vaktmästar
Östholm, ”och komma in i banken. Se, det behöfs
akademiska studier till det nu för tiden.”
”Så vida vi inte kunde få in honom på Karlbärg”, sade vaktmästarhustrun något tveksamt.
”Är du tokig, Kristin?” skrek vaktmästaren och såg riktigt förskräckt ut. ”Har högmodsandan farit i dig? ... Nej, tack du! Af det eländet har jag sett nog ... Nå, du vet nog inte alt, men så mycket borde du då veta, att inte någon militäruniform kommer i mitt hus.”
Östholm var vaktmästare i rikets ständers bank och stod väl hos tjänstemännen, i synnerhet hos de unga extraordinarierne som brukade anlita honom i låneväg. ”Lilla diskonten” kallades han. Billig var han just icke, men mycket mindre dyr än Paulin vid Österlånggatan och han bistod gärna ”notarierne”, hvilka sällan missbrukade förtroendet. Han kunde också hålla, så att säga, tummen på ögat på dem, hvilket als icke var fallet med löjtnanterne som voro svåra att få bugt på, då reverserna skulle inkasseras.
