”Jo, skall det så. Pengar måste jag ha eller också skall löjtnanten på fästning.”
”Till min far går Östholm inte så länge jag är i lifvet”, bedyrade löjtnanten. ”Min far skulle känna sig vanhedrad ... Östholm, jag lofvar att betala tredubbelt, om jag får sätta om papperet.”
”Skall löjtnanten tredubbla namnteckningarna också?”
Ursinnig öfver vaktmästarens kallblodiga afslag, fattade löjtnanten honom i kragen och tryckte honom mot planket. Östholm skrek icke, sökte knapt försvara sig. Plötsligt släpte löjtnanten sitt tag, bad vaktmästaren ursäkta öfverilningen och började åter tigga om förbarmande.
”Nej”, ropade Östholm, hvilken hastigt dragit sig mot förstukvisten för att ha återtåget tryggadt. ”Med en sådan en har jag aldrig förbarmande.”
”Jag tar lifvet af mig!” vrålade löjtnanten.
”Var så god! Löjtnanten kan genast hoppa i brunn där, om han finner för godt. Men han tar hällre fästning, kan jag tro.”
Därmed smälde Östholm dörren till efter sig och lade bommen på.
”I morgon bittida kommer han nog med pengar”, mumlade han för sig själf, tog staken med en ofantlig skare på talgljuset och gick försigtigt in i sängkammaren, där både hustru och son sofvo.
”Löjtnant skall du då aldrig bli, gossen min”, mumlade han och betraktade den lille i vaggan.
