Småland, men dels ville ingen köpa en gammal träkåk i Parisgränd — Östholm hade själf kommit öfver den för en spottstyfver — dels skulle han då förlora icke blott sin lön i banken, utan också inkomsten på uppassningarne och de små ”affärerna”.
Nog var det kusligt att ha den där brunnen inpå näsan, äfven om alla andra tycktes ha glömt honom, men att förlora så goda inkomster, vore också kusligt, nästan ännu värre, och så fortsatte Östholm att uppvakta i rikets ständers bank och var, ehuru han började bli till åren, ännu den flinke vaktmästaren på kalaser i den fina verlden.
”Affärerna” fortsatte han också, men lånade aldrig pengar åt militärer.
”Det är obegripligt hvad du fått för en motvilja mot officerare”, anmärkte hustrun mer än en gång, ty själf tyckte hon rätt mycket om militärer, men då såg Östholm både ond och förskräckt ut och kunde icke öfvervinna sin häftiga sinnesrörelse genom annat än att slå ned chiffonierklaffen och sätta sig att räkna ränta på ränta, provisioner och omsättningsprocent samt göra sannolikhetsberäkningar öfver ”dusörer”.
Agaton vardt emellertid stora gossen, gick i Klara skola, satt på gymnasium och låg slutligen i Upsala.
”Du får inte gå in i Stockholms nation”, hade fadern sagt till honom, när han skulle taga studentexamen.
”Hvarför det då, pappa?”
