”Du skall lyckas, min Agaton!” var det sista hon sade.
Bankdirektören sörjde henne lika djupt som häftigt, men hade icke tid till någon långvarig saknad, ty bankens affärer togo hans tid och krafter uteslutande i anspråk.
När han nu satt och fantiserade vid skrifbordet — en bankdirektör måste ega liflig fantasi — tyckte han sig höra sin för så många år sedan aflidna hustrus röst:
”Du är nu en mäktig man, Agaton!”
”En mäktig man!” utropade bankdirektören och spratt upp ur sina fantasier, suckade, tände ett par stearinljus och släckte de elektriska lågorna samt ämnade gå in i sin sängkammare, då han tyckte sig höra en svag ringning på tamburklockan.
Hvad kunde det vara? Alla sofvo i huset. Han hade kanske bara inbillat sig höra ringklockan. Nej, nu igen hörde han en mycket svag, men fullt tydlig ringning.
Det var besynnerligt. Bankdirektören tog det ena ljuset och gick att öppna tamburdörren samt trädde något förvånad till baka, då han fann den gamle renskrifvaren i förstugan.
”Samuelson! Hvad är det fråga om?”
Gubben gjorde djupa bugningar och bad upprepade gånger om ursäkt, men han hade sett det lysa i bankdirektörens rum och kunde ej motstå begäret att redan innan morgonen grytt säga ett försoningens ord.
