Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
100

långt det var till Netherfield från Meryton, och sedan hon svarat honom, frågade han något tveksamt, hur länge mr Darcy hade vistats där.

— Omkring en månad, sade Elisabet, och som hon icke gärna ville släppa ämnet tillade hon: Han har en mycket stor egendom i Derbyshire, efter vad jag hört.

— Ja, svarade Wickham, hans egendom där är mycket präktig. Den ger i netto tio tusen om året. Ni kunde inte ha påträffat en person mer skickad att ge er säkra upplysningar om denna sak än mig, ty jag har på ett särskilt sätt varit förbunden med hans familj från min barndom.

Elisabet kunde icke underlåta att se förvånad ut.

— Ni har rätt att bli förvånad, miss Bennet, över ett sådant påstående, då ni, som jag antager, märkte det synnerligen kyliga sätt, varpå vi hälsade varandra i går. Är ni närmare bekant med mr Darcy?

— Jag känner honom så bra som jag kan önska, utropade Elisabet med värme. Jag har tillbragt fyra dagar under samma tak som han, och jag tycker, att han är högst obehaglig.

— Jag har icke någon rätt att utsäga min mening, sade Wickham, med avseende på den frågan om han är behaglig eller motsatsen. Jag är inte rätta mannen att bilda mig ett omdöme därom. Jag har känt honom alltför länge och allt för väl för att vara en opartisk domare. Det är omöjligt för mig att vara opartisk. Men jag tror, att er åsikt om honom skulle väcka allmän förvåning — och kanske ni inte