ledigt för två år sedan, just då jag hunnit den ålder, att jag kunnat tillträda det, och att det gavs åt en annan, och inte mindre säkert är, att jag inte kan anklaga mig själv för att verkligen ha gjort något, varigenom jag förtjänat att förlora det. Jag är livlig och oförsiktig till lynnet, och jag har kanske ibland uttalat min mening om honom och till honom allt för uppriktigt. Jag kan inte erinra mig något värre. Men faktum är, att vi äro mycket olika slags människor och att han hatar mig.
— Detta är alldeles upprörande! Han förtjänar att bli offentligen brännmärkt.
— Någon gång kommer han att bli det, men ej av mig. Tills jag kan glömma hans far, kan jag aldrig trotsa eller kompromettera honom.
Elisabet högaktade honom för sådana känslor och tyckte, att han var vackrare än någonsin, då han uttryckte dem.
— Men vilket motiv, sade hon efter en paus, kan han väl ha haft? Vad kan ha förmått honom att handla så grymt?
— En bestämd, avgjord motvilja mot mig — en motvilja, som jag till viss grad icke kan tillskriva annat än avundsjuka. Hade den avlidne mr Darcy hållit av mig mindre, kunde hans son kanske haft lättare att fördraga mig, men hans fars ovanliga tillgivenhet mot mig retade honom, efter vad jag tror, vid mycket tidiga år. Han hade inte ett sådant lynne, som kunde bära det slags tävlan, som ägde rum mellan oss — det slags företräde, som ofta gavs mig.
