kunna vara mr Darcy till nytta och offrade hela sin tid åt skötandet av godset Pemberley. Han värderades mycket högt av mr Darcy och var hans förtrogne, innerligt avhållne vän. Mr Darcy erkände ofta, att han stod i den största tacksamhetsskuld till min far för den driftighet och skicklighet, varmed han skötte godset, och när kort före min fars död mr Darcy frivilligt gav honom ett löfte att sörja för mig, är jag övertygad om att han kände det lika mycket som en tacksamhetsskuld mot honom som ett bevis på tillgivenhet mot mig.
— Så besynnerligt! utropade Elisabet. Så avskyvärt! Det förundrar mig, att just mr Darcys stolthet icke har gjort honom rättvis mot er! Om inte något bättre motiv dikterat hans handlingssätt, tycker jag, att han borde ha varit allt för stolt för att vara ohederlig — ty ohederlighet måste jag kalla det.
— Det är underligt, svarade Wickham, ty nästan alla hans handlingar kunna sägas ha sin grund i stolthet — och stolthet har ofta varit hans bästa vän. Den har gjort honom mera förtrogen med dygden än med någon annan känsla. Men vi äro alla inkonsekventa, och i hans beteende mot mig funnos till och med starkare drivfjädrar än stoltheten.
— Kan en så avskyvärd stolthet som hans någonsin ha varit honom till gagn?
— Ja. Den har ofta förmått honom att vara frikostig och ädelmodig — att givmilt skänka bort sina pengar, att utöva gästfrihet, att bistå sina förpaktare och hjälpa de fattiga. Familjestolthet och
