Sida:Stolthet och fördom.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
136

som i mycket ringa mån skingrades av långa tal av mr Collins, som komplimenterade mr Bingley och hans systrar för deras eleganta tillställning och den gästfrihet och artighet, som hade utmärkt deras sätt att mottaga sina gäster. Darcy sade icke ett ord. Mr Bennet var lika tyst och njöt av uppträdet. Mr Bingley och Jane stodo tillsammans på litet avstånd från de övriga och talade endast med varandra. Elisabet iakttog en lika ihärdig tystnad som mrs Hurst eller miss Bingley, och till och med Lydia var allt för trött för att låta höra mera än det då och då upprepade utropet: — Gud, vad jag är trött! åtföljt av en våldsam gäspning.

När de slutligen reste sig för att taga avsked, uttryckte mrs Bennet i de artigaste ordalag och på det mest enträgna sätt sin förhoppning att snart få se hela familjen på Longbourn och vände sig särskilt till mr Bingley för att försäkra honom, hur lycklig det skulle göra henne att få se dem på en familjemiddag när som helst utan någon formlig inbjudning. Bingley gick med glädje och tacksamhet in härpå och lovade beredvilligt att följa denna inbjudning vid första möjliga tillfälle efter sin återkomst från London, dit han måste resa på ett kort besök dagen därpå.

Mrs Bennet var högst belåten och reste hem i den angenäma övertygelsen, att, om man tog med i räkningen de nödvändiga förberedelserna för bosättning, nya ekipager och bröllopstoaletter, hon tvivelsutan skulle få se sin dotter som husfru på Netherfield efter tre eller fyra månaders förlopp. Med lika stor