dagen hos dem. Hon möttes i förstugan av Lydia, som rusade fram till henne och ropade i en halvt viskande ton: Jag är glad, att du kommer, ty här försiggår något så komiskt. Kan du tänka dig, vad som har hänt i dag på morgonen? Mr Collins har friat till Lizzy, och hon ville inte ha honom.
Charlotte hann knappast svara, förrän Kitty kom fram till dem för att berätta samma nyhet, och de hade knappast kommit in i frukostrummet, där mrs Bennet var ensam, förrän hon också började tala om samma ämne, anropande miss Lucas om medlidande och uppfordrande henne att övertala sin vän Lizzy att uppfylla hela sin familjs önskan. Var snäll och gör det, tillade hon i en melankolisk ton, ty ingen står på min sida, ingen håller med mig, jag är alldeles förbi, ingen känner något deltagande för mina stackars nerver.
Charlotte slapp svara, ty i samma ögonblick inträdde Jane och Elisabet.
— Se där kommer hon, fortsatte mrs Bennet, hon ser så obekymrad ut som helst och bryr sig inte mer om oss, än om vi vore i York, bara hon kan få sin vilja fram. Men jag skall säga dig något, miss Lizzy: om du föresätter dig att fortfarande på detta sätt avslå varje giftermålsanbud, då kommer du aldrig att få någon man, och jag vet sannerligen inte, vem som skall försörja dig, när din far är död. Jag kommer inte att bli i stånd att föda dig, och därför varnar jag dig. Jag vill inte ha något att skaffa med dig från denna dag. Du minns, att jag sade till dig i biblioteket, att jag aldrig skulle tala
