Sida:Stolthet och fördom.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
151

beteende. Det är allas vår plikt att undergivet finna oss i oundvikliga motgångar, särskilt en plikt för en ung man, som har varit så lycklig som jag att vinna tidig befordran, och jag tror mig kunna säga, att jag är undergiven. Måhända är jag det icke mindre, därför att jag hyser ett visst tvivel om att min lycka blivit fullkomlig, ifall min vackra fränka hade hedrat mig med att skänka mig sin hand, ty jag har ofta märkt, att undergivenheten är aldrig så fullständig, som när den lycka, som förnekats oss, förlorat något av sitt värde i vår tanke. Jag hoppas, min goda fru, att ni inte tycker, att jag brister i aktning för er familj, därigenom att jag på detta sätt tar tillbaka min anhållan om er dotters hand utan att ha visat er och mr Bennet den uppmärksamheten att bedja er använda er myndighet till förmån för mig. Jag fruktar, att mitt uppförande varit klandervärt, då jag mottagit avslaget från er dotters läppar i stället för era egna. Men vi göra oss alla skyldiga till misstag. Jag har förvisso menat väl i hela den här saken. Mitt mål har varit att skaffa mig en älskvärd ledsagarinna genom livet, med skyldig hänsyn tagen till hela er familjs fördelar, och om mitt sätt i någon mån varit klandervärt, så ber jag nu om tillgift därför.


TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Meningsutbytet med anledning av mr Collins frieri var nu nästan avslutat, och Elisabet var endast