Sida:Stolthet och fördom.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153

— Jag tyckte, sade han, när tiden närmade sig, att det var bäst att jag inte träffade mr Darcy, att en vistelse i samma rum, i samma sällskap som han under många timmar kunde bli mera, än jag stod ut med, och att uppträden kunde inträffa, som voro obehagliga för flera än mig själv.

Hon uttryckte sitt livliga gillande av hans uteblivande, och de hade god tid att ingående tala därom och säga artigheter till varandra, då Wickham och en annan officer promenerade tillbaka med de unga damerna till Longbourn och den förre under promenaden särskilt uppvaktade Elisabet. Att han följde dem var en dubbel fördel; hon kände det som en stor artighet mot henne själv, och det var högst välkommet, emedan det erbjöd ett tillfälle att presentera honom för hennes föräldrar.

Strax efter deras återkomst lämnades ett brev till miss Bennet; det kom från Netherfield och öppnades genast. Kuvertet innehöll ett ark fint papper i litet format, fullskrivet med en dams vackra, lediga handstil, och Elisabet såg sin systers ansiktsuttryck förändras, då hon läste det, och såg henne med spänd uppmärksamhet dröja vid vissa ställen däri. Jane försökte med sin vanliga glättighet deltaga i det allmänna samtalet, men Elisabet kände en ängslan, som avledde hennes uppmärksamhet till och med från Wickham, och knappt hade han och hans följeslagare sagt farväl, förrän en blick från Jane uppmanade henne att följa med henne upp på deras rum. Då de kommit dit upp, tog Jane fram sitt brev och sade: — Det här är från Caroline Bingley;