hon hade hört. Det dröjde länge, innan hon kunde försona sig med tanken på ett så opassande parti. Det underliga i att mr Collins friat två gånger på tre dagar var ingenting i jämförelse med att han nu fått ja. Hon hade alltid känt, att Charlottes åsikt om äktenskapet inte precis var densamma som hennes egen, men hon kunde icke ha trott det möjligt, att, när det kom till kritan, hon skulle offra varje bättre känsla för världsliga fördelar. Charlotte mr Collins’ hustru, vilken förödmjukande tanke! Och till smärtan över en vän, som vanärade sig och sjönk i hennes aktning, kom den pinsamma övertygelsen, att det var omöjligt för denna vän att bli ens någorlunda lycklig med den lott, hon valt.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Elisabet satt med sin mor och sina systrar försjunken i tankar över vad hon hört och tvekade, huruvida hon hade rätt att tala om det, då sir William Lucas själv inträdde, sänd av sin dotter för att tillkännagiva hennes förlovning för familjen. I högst artiga ordalag och uttryckande sin stora glädje över utsikten till en förbindelse mellan de båda familjerna, utvecklade han ämnet för en åhörarekrets, som icke endast var häpen, utan också misstrogen, ty mrs Bennet bedyrade med större ihärdighet än artighet, att han måste ha misstagit sig, och Lydia, som alltid var obetänksam och ofta ohövlig, utropade häftigt: — Store Gud! Sir William, hur kan ni
