Ett par dagar förgingo, innan Jane hade mod att tala med Elisabet om sina känslor, men slutligen, då mrs Bennet, efter att längre än vanligt ha utgjutit sin vredes skålar över Netherfield och dess herre, lämnat dem ensamma, kunde hon icke låta bli att säga:
— O, att min kära mor hade mera självbehärskning! Hon kan inte föreställa sig, vilken smärta hon vållar mig genom sina ständiga påminnelser om honom. Men jag vill inte klaga. Det kan inte räcka länge. Han kommer att bli glömd, och vi komma åter in i de gamla hjulspåren.
Elisabet såg på sin syster med en misstrogen och bekymrad min, men sade ingenting.
— Du tvivlar på vad jag säger, utropade Jane lätt rodnande, men därtill har du sannerligen inte något skäl. Han må leva i mitt minne som den älskvärdaste man, jag känner, men det är också allt. Jag har ingenting vare sig att hoppas eller frukta och ingenting att förebrå honom. Gudskelov, den sorgen har jag inte. Låt någon tid förgå, och jag vill försöka övervinna min böjelse.
Med starkare stämma tillade hon: — Jag har genast den trösten, att det endast har varit en inbillning å min sida och att det icke skadat någon annan än mig själv.
— Min Kära Jane! utropade Elisabet. Du är allt för snäll. Din mildhet och oegennytta äro verkligen änglalika; jag vet inte, vad jag skall säga till dig. Jag känner det, som om jag aldrig gjort dig rättvisa eller älskat dig, som du förtjänar.
