— Utom allt tvivel önska de, att han skall välja miss Darcy, svarade Jane, men detta kan ha sin grund i bättre känslor, än du antager. De ha känt henne mycket längre, än de ha känt mig; det är då inte att undra på, om de tycka mer om henne. Men vilka än deras egna önskningar må vara, är det inte antagligt, att de satt sig emot sin brors önskningar. Vilken syster skulle tro sig ha rätt att göra det, om inte broderns avsikter voro klandervärda? Om de trodde, att han vore fästad vid mig, skulle de inte försöka att skilja oss åt; om han verkligen vore det, skulle de inte lyckas. Genom att antaga, att en sådan böjelse finns hos honom, får du alla att handla onaturligt och orätt, och du gör mig högst olycklig. Bedröva mig inte med denna tanke. Jag blygs inte för att jag misstagit mig — eller det är åtminstone obetydligt, det är ingenting i jämförelse med vad jag skulle känna, om jag hade dåliga tankar om honom eller hans systrar. Låt mig se saken i det bästa ljus, i det ljus, vari den kan förstås.
Elisabet kunde icke motsätta sig en sådan önskan, och alltsedan dess nämndes knappast mr Bingleys namn dem emellan.
Mrs Bennet fortsatte alltjämt att undra och gräma sig över att han ej mer kom tillbaka, och ehuru en dag sällan förflöt, utan att Elisabet tydligt förklarade saken, tycktes det vara ringa utsikt, att hon någonsin skulle känna sig mindre häpen däröver. Hennes dotter försökte att övertyga henne om vad hon själv icke trodde, nämligen att hans uppmärksamhet mot Jane endast haft sin orsak i ett vanligt,
