Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

Mr Bingley följde hans råd. Mr Darcy avlägsnade sig, och Elisabet satt där med föga vänliga känslor mot honom. Hon berättade emellertid historien på ett mycket livfullt sätt för sina vänner, hon hade nämligen ett särdeles livligt och skämtsamt lynne, som fann nöje i allt, som var löjligt.

Aftonen förflöt på det hela taget angenämt för hela familjen. Mrs Bennet hade sett sin äldsta dotter mycket beundrad av sällskapet från Netherfield. Mr Bingley hade dansat med henne två gånger, och hon hade blivit bemärkt av hans systrar. Jane kände lika mycket tillfredsställelse häröver som hennes mor, ehuru på ett lugnare sätt. Elisabet deltog i Janes glädje. Mary hade hört sig omtalas för miss Bingley som den mest bildade flickan i trakten, och Catherine och Lydia hade varit nog lyckliga att aldrig sakna kavaljerer, vilket var allt vad de ännu lärt att skatta på en bal. De återvände därför vid gott lynne till Longbourn, den by, där de bodde, och vars förnämsta invånare de voro. De funno mr Bennet ännu uppe. Då han var fördjupad i läsning, frågade han icke efter vad tiden led, och vid detta tillfälle var han ganska nyfiken med avseende på resultatet av en afton, som hade väckt så glänsande förhoppningar. Han hade nästan hoppats, att alla hans hustrus beräkningar med avseende på främlingen skulle gäckas, men han fann snart, att han skulle få höra en helt annan historia.

— O, käraste du, utropade hon, då hon inträdde i rummet, vi ha haft en alldeles förtjusande afton, en utomordentligt lyckad bal. Jag önskar du hade