överväldigad av den glans, som omgav honom, att han nätt och jämnt hade mod att göra en djup bugning och sätta sig ned utan att säga ett ord, och hans dotter, som nästan var ifrån sig av skrämsel, satt på kanten av sin stol utan att veta, åt vilket håll hon skulle se. Elisabet kände sig situationen fullkomligt vuxen och kunde lugnt betrakta de tre damerna framför henne. Lady Catherine var en högväxt kvinna med skarpt markerade drag, som en gång i tiden varit vackra. Hennes utseende var icke vinnande, ej heller var det sätt, på vilket hon mottog dem sådant, att det kom hennes gäster att glömma sin underlägsenhet i rang. Hon var icke skräckinjagande genom tystnad, men vad helst hon sade uttalades med en myndig ton, som visade hennes känsla av egen vikt och genast kom Elisabet att tänka på mr Wickham. På grund av sina iakttagelser under dagens lopp fann hon, att lady Catherine var just sådan, som han hade framställt henne.
Sedan hon granskat modern, i vars ansiktsdrag och sätt att vara hon fann en viss likhet med mr Darcy, vände hon sina blickar till dottern och kunde nästan instämma i Marias förvåning över att hon var så liten och mager. Varken i figur eller drag fanns det någon likhet mellan de två damerna. Miss de Bourgh var blek och hade sjuklig hy. Hennes utseende, ehuru icke simpelt, var obetydligt, och hon talade mycket litet, endast med låg röst med mrs Jenkinson, vars yttre icke på något sätt var märkvärdigt, och som var helt upptagen med att lyssna
