Elisabet märkte snart, att, ehuru denna förnäma dam icke tillhörde grevskapets fredsdomarekollegium, var hon en högst verksam fredsdomare inom sin egen församling, vars angelägenheter i minsta detalj förelades henne av mr Collins, och när helst några av torparna visade sig vara grälsjuka, missbelåtna eller allt för fattiga, skyndade hon till byn för att bilägga deras tvistigheter, nedtysta deras klagomål och banna dem, tills de åter blevo lugna och nöjda med sin lott.
Middagsbjudningen på Rosings upprepades omkring två gånger i veckan, och frånräknat förlusten av sir William och förekomsten av endast ett spelbord under aftonen var varje sådan bjudning ett motstycke till den första. För resten hade familjen Collins mycket litet umgänge, då deras grannar i allmänhet levde på större fot än vad deras tillgångar tilläto. Detta var emellertid icke någon missräkning för Elisabet, och över huvud taget tillbragte hon sin tid ganska angenämt. Hennes älsklingspromenad, som hon ofta företog, medan de andra voro på besök hos lady Catherine, var längs den gröna gång, som kantade den åt prästgården vettande delen av parken; det var en behaglig, skyddad gångstig, som ingen utom hon själv tycktes sätta värde på och där hon kände sig vara utom räckhåll för lady Catherines nyfikenhet.
På detta lugna sätt förgingo snart de första fjorton dagarna av hennes besök. Påsken närmade sig, och den vecka, som föregick den, skulle tillföra familjen på Rosings en tillökning, som i en så liten krets måste vara betydelsefull. Elisabet hade snart efter
