artighet. Mr Darcy skulle eljest aldrig ha kommit så snart och uppvaktat mig.
Elisabet hade knappast tid att frånsäga sig all rätt till denna komplimang, då deras ankomst tillkännagavs av ringklockan, och kort därpå inträdde de tre herrarna i rummet. Överste Fitzwilliam, som kom först, var omkring trettio år, såg icke bra ut, men var till sin person och sitt uppträdande den fulländade gentlemannen. Mr Darcy såg just så ut, som han brukade i Hertfordshire, hälsade artigt, men på sitt vanliga reserverade sätt på mrs Collins, och vilka hans känslor än kunde vara gentemot hennes väninna, mötte han henne med fullständigt bibehållet lugn. Elisabet neg bara för honom utan att säga ett ord.
Överste Fitzwilliam började genast samtala med ledigheten och otvungenheten hos en belevad man och förde en mycket angenäm konversation, men hans kusin, som först riktade några få ord om huset och trädgården till mrs Collins, satt sedan en stund tyst utan att tilltala någon. Men slutligen vaknade hans hövlighet till liv så till vida, att han frågade Elisabet, hur det stod till med hennes familj. Hon svarade honom på sitt vanliga sätt och tillade efter ett ögonblicks paus:
— Min äldsta syster har nu i tre månader varit i London. Har ni aldrig råkat henne där?
Hon visste mycket väl, att han aldrig hade gjort det, men hon ville se, huruvida han skulle förråda någon vetskap om vad som försiggått mellan familjen Bingley och Jane, och hon tyckte, att han såg litet
