TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Mer än en gång hände det, att Elisabet under sina strövtåg i parken helt oväntat mötte mr Darcy. Det föreföll henne som en gemen otur, att han just skulle styra sina steg dit, där ingen annan brukade vandra, och för att hindra, att det hände en gång till, var hon första gången angelägen att underrätta honom, att detta var en av hennes älsklingspromenader. Hur det kunde inträffa en andra gång var därför högst besynnerligt! Och dock var det så, och det hände till och med en tredje gång. Det såg ut som uppsåtlig elakhet eller någon frivillig penitens å hans sida, ty vid dessa tillfällen var det inte bara några tvungna frågor och en förlägen tystnad och så farväl, utan han fann det verkligen nödvändigt att vända om och gå med henne. Han sade aldrig mycket, ej heller gjorde han sig det besväret att tala eller höra på mycket, men det slog henne under loppet av deras tredje möte, att han gjorde några egendomliga, osammanhängande frågor om den trevnad, hon kände på Hunsford, hennes kärlek till ensliga promenader och hennes åsikt om mr och mrs Collins lycka, och att då de talade om Rosings och att hon icke riktigt förstod sig på detta hem, han tycktes vänta, att hon, vid ett kommande besök i Kent skulle vistas någon tid där också. Hans ord tycktes giva detta vid handen. Kunde han tänka på överste Fitzwilliam? Hon antog, att
