förmodar jag, att ni inte skulle begära mer än femtitusen pund.
Han svarade henne i samma ton, och man lämnade ämnet. För att avbryta en tystnad som kanske kunde komma honom att tro att hon var illa berörd av vad som passerat, sade hon efter en liten stund:
— Jag tror, att er kusin tagit er med sig huvudsakligen för att ha någon som står till hans förfogande. Det förvånar mig, att han inte gifter sig, så att han får någon, som han ständigt kan råda över. Men kanske hans syster för närvarande kan fylla en sådan plats lika bra, och att, då hon står helt och hållet under hans uppsikt, han kan göra med henne som han behagar.
— Nej, sade överste Fitzwilliam, det är en förmån, som han måste dela med mig. Jag är jämte honom förmyndare för miss Darcy.
— Verkligen? Och, om jag får fråga, vad slags förmyndare är ni? Gör ert uppdrag er mycket besvär? Unga damer av hennes ålder äro ibland en smula svårhanterliga, och om hon har det riktiga Darcylynnet, så har hon nog sitt huvud för sig.
Under det hon talade märkte hon, att han såg allvarligt på henne, och det sätt, varpå han strax därefter frågade henne, varför hon antog, att miss Darcy antagligen förorsakade dem åtskillig oro, övertygade henne om att hon på visst sätt hade kommit ganska nära sanningen. Hon svarade genast:
— Ni behöver inte vara rädd. Jag har aldrig hört något ont om henne, och jag tror visst, att hon
