omöjligen ha något emot, så älsklig och god som hon är! Hon har ju ett utmärkt gott förstånd, fin bildning och ett intagande sätt. Inte heller kunde någon anmärkning göras mot min far, som med sina små egenheter har själsgåvor, som inte ens mr Darcy behöver förakta, och som åtnjuter en aktning, som denne troligen aldrig kommer att få på sin lott. När hon tänkte på sin mor, vacklade verkligen hennes tillförsikt något, men hon ville icke medgiva, att några anmärkningar på det hållet hade någon väsentlig betydelse för mr Darcy, vars stolthet — därom var hon övertygad — skulle känna sig mera sårad av bristen på anseende hos sin väns blivande släktingar än av deras brist på fint vett. Till slut fick hon alldeles klart för sig, att han dels behärskats av sin omätliga stolthet, dels av sin önskan att lägga beslag på mr Bingley för sin systers räkning.
Den oro och de tårar, som denna sak förorsakade, gjorde, att Elisabet fick huvudvärk, och denna förvärrades så mot kvällen, att den, i förening med hennes obenägenhet att träffa mr Darcy, bestämde henne för att icke följa med sina släktingar till Rosings, dit de voro inbjudna att dricka te. Mrs Collins, som såg, att hon verkligen var illamående, yrkade icke på att hon skulle gå dit och sökte så mycket som möjligt hindra sin man från att påyrka det, men mr Collins kunde icke dölja sin farhåga, att lady Catherine skulle taga mycket illa upp, att hon stannade hemma.
