TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
När de hade gått, företog sig Elisabet, som om hon ämnade skärpa sin förbittring mot mr Darcy så mycket som möjligt, att genomläsa alla de brev, som Jane skrivit till henne, sedan hon kom till Kent. Hon beklagade sig icke egentligen däri, ej heller påminde hon om händelser under flydda dagar eller gav någon antydan om nuvarande lidanden. Men i dem alla och nästan på varje rad spårade man en brist på den glättighet, som förr alltid kännetecknade hennes stil, och som, i det den gav uttryck åt harmonien i en själ, som var i jämvikt och vänligt stämd mot alla människor, nästan aldrig hade undanskymts av dysterhetens moln Elisabet lade nu märke till varje mening, som vittnade om oro i sinnet, och detta med en uppmärksamhet, som hon knappast ägnat däråt vid första genomläsningen. Mr Darcys skamliga skryt över den oförrätt, han kunnat tillfoga hennes syster, gav henne en djupare inblick i hennes lidanden. Hon fann någon tröst i att tänka, att hans besök på Rosings skulle sluta om två dagar och en ännu större i den tanken, att hon om mindre än fjorton dagar skulle vara vid Janes sida igen och kunna bidraga till att uppmuntra henne genom allt, vad systerlig tillgivenhet förmådde göra.
