känt för henne, följde genast. Han talade väl, men känslor andra än hjärtats måste uttryckas, och han var ej mindre vältalig, då han talade om sin stolthet, än då han gav luft åt sin djupa böjelse. Hennes ringare levnadsställning, den »mésalliance» han skulle ingå, de familjehinder, som klokheten alltid uppställer mot böjelsen, om allt detta talade han med en värme som tycktes vara att tillskriva den kränkning, han trodde sig tillfoga sin förnäma släkt, men som antagligen var föga ägnad att befordra framgången av hans frieri.
Trots sin djupt rotade antipati kunde hon icke vara okänslig för en sådan mans hyllning, och ehuru hon ej ett ögonblick vacklade i sitt beslut, var hon i början ledsen över den smärta, hon skulle förorsaka honom, men hennes harm väcktes av det språk, han sedan använde, och allt hennes medlidande försvann. Hon försökte dock att vara lugn och svara honom utan överilning. Till slut framhöll han för henne styrkan av den böjelse, som han trots alla sina bemödanden ej förmått undertrycka, och han uttryckte den förhoppning, att den nu skulle bli belönad därigenom, att hon gav honom sitt jaord. Då han sade detta, kunde hon lätt se, att han icke hyste något tvivel om ett gynnsamt svar. Han talade om farhågor och ängslan, men hans ansikte uttryckte den största trygghet. Denna omständighet kunde icke annat än öka hennes förbittring, och när han slutade, färgades hennes kinder, och hon sade:
— I sådana fall som detta tror jag att det är brukligt att uttrycka sin tacksamhet för de känslor,
