förtjänat. Ni har gjort allt detta, och dock kan ni tala om hans olyckor med förakt och löje.
— Och detta, utropade Darcy, i det han med raska steg gick tvärs över rummet, är således er åsikt om mig! Detta är den aktning, ni hyser för mig! Jag tackar er för den fullständiga förklaring av saken, ni givit mig. Mina fel äro enligt er åsikt i sanning mycket stora! Men kanhända, tillade han, i det han stannade och vände sig till henne, kanhända ni kunde ha översett med dessa försyndelser, om inte er stolthet blivit kränkt genom min ärliga bekännelse av de betänkligheter, som länge hindrat mig från att fatta ett bestämt beslut. Dessa bittra anklagelser kunde jag ha sluppit höra, om jag hade varit klok nog att förtiga mina strider och hos er väckt den angenäma föreställningen, att jag behärskades av en avgjord, oemotståndlig böjelse, att jag leddes av förnuft, av eftertanke, av allting. Men all slags förställning är mig förhatlig. Inte att jag blyges för de känslor, jag lade i dagen. De voro naturliga och rättmätiga. Kunde ni vänta, att jag skulle vara glad över er släkts låga samhällsställning, att jag skulle fröjda mig över förhoppningen att få anhöriga, vilkas levnadsvillkor stå så avgjort under mina egna?
Elisabet kände sin förbittring ökas i varje ögonblick; dock gjorde hon de yttersta ansträngningar att bibehålla sitt lugn, då hon sade:
— Ni misstar er, mr Darcy, om ni antar, att det sätt, varpå ni framförde ert frieri, förskaffade mig någon annan tillfredsställelse än den, att det
