uppmärksamhet i anspråk. Jag vet, att era känslor ogärna vilja medgiva mig det, men jag vädjar till er rättvisa.
Ni lade mig i går till last två förbrytelser av mycket olika art och alldeles icke lika svåra. Den första var att jag, utan att taga hänsyn till någonderas känslor, hade avlägsnat mr Bingley från er syster, den andra, att jag trots åtskilliga rättmätiga krav, i strid mot hederns och mänsklighetens fordringar, hade skövlat mr Wickhams lycka och krossat hans utsikter i livet. Att med vett och vilja och blott för ro skull ha förskjutit min ungdomsvän, min fars erkände gunstling, en ung man, som knappast hade något annat att lita sig till än vårt beskydd och som blivit uppfostrad i förväntan på dess förverkligande, skulle vara en nedrighet, med vilken åtskiljandet av två unga personer, vilkas böjelse för varandra varat endast några få veckor, icke tålde någon jämförelse. Men jag hoppas att i framtiden få gå fri från det stränga klander, som i går kväll i så rikt mått riktades mot mig med anledning av dessa två omständigheter, när följande redogörelse för mina handlingar och deras motiv blivit läst. Om jag vid förklaringen därav, som jag är skyldig mig själv, nödgas uttrycka känslor som måhända äro sårande för er, så kan jag endast säga, att detta smärtar mig. Det är en tvingande nödvändighet och att vidare ursäkta mig skulle vara oförnuftigt.
Jag hade icke varit länge i Hertfordshire, förrän jag liksom andra märkte att Bingley föredrog er äldre syster framför alla andra unga flickor i trakten.
