jag redan förut kunde ha närt, att bevara min vän för vad jag ansåg vara en högst olycklig förbindelse. Han avreste från Netherfield till London följande dag, som ni säkert erinrar er, i avsikt att snart komma tillbaka.
Den roll, jag härvid spelade, skall jag nu förklara. Hans systrars oro hade väckts i lika hög grad som min egen; vi upptäckte snart samstämmigheten i våra känslor, och lika övertygade som vi alla voro, att ingen tid var att förlora, då det gällde att omstämma deras bror, beslöto vi inom kort att bege oss till honom i London. Följaktligen reste vi dit, och där tog jag genast itu med att för min vän utpeka, vilka olyckliga följder ett sådant val säkert skulle få. Jag beskrev och framhöll dem allvarligt. Men huru mycket än dessa mina föreställningar kunde bringa min vän att vackla i sitt beslut eller uppskjuta dess sättande i verket, tror jag ej, att de till slut skulle ha förebyggt giftermålet, om de icke hade understötts av den försäkran, som jag icke tvekade att uttala, att jag funnit er syster likgiltig för honom. Han hade hittills trott, att hon besvarade hans böjelse med uppriktig om också icke lika varm känsla. Men Bingley har av naturen mycket litet självförtroende och litar mera på mitt omdöme än på sitt eget. Att övertyga honom om att han misstagit sig var därför icke någon svår sak. Att övertala honom att icke återvända till Hertfordshire, när han blivit övertygad härom, var mindre än ett ögonblicks verk. Jag kan icke förebrå mig för att jag gjort detta. Det är bara en del av mitt
