nödvändigt, och morgonen efter den nyss omtalade balen kommo de förra till Longbourn för att meddela sig med sina vänner.
— Du började din afton bra, Charlotte, sade mrs Bennet artigt och med självbehärskning till miss Lucas. Du var mr Bingleys första val.
— Ja, men han syntes finna mer behag i sitt andra.
— Å, du menar Jane, förmodar jag, emedan han dansade två gånger med henne. Visst såg det ut, som om han beundrade henne — jag tror nästan, att han gjorde det — jag hörde någonting därom — jag vet knappast vad — någonting om mr Robinson.
— Kanske ni menar de ord, jag hörde växlas mellan honom och mr Robinson; talade jag inte om det för er? Mr Robinsons fråga till honom, hur han tyckte om våra Merytonbaler, och om han inte fann, att det var bra många vackra damer i sällskapet och vilken han tyckte vara den vackraste? och det svar, han omedelbart gav på den sista frågan: »Jo, den äldsta miss Bennet utan allt tvivel, om den saken kunna inte meningarna vara delade.»
— Nå, det var då sannerligen klart besked — det ser ut som om — men allt kan ändå gå om intet, förstår du.
— Vad jag fick höra var mera behagligt än vad som kom till dina öron, Eliza, sade Charlotte. Mr Darcy är inte så värd att lyssna till som hans vän, eller hur? Stackars Eliza, att bara gå an!
— Jag ber dig att inte sätta den idén i Lizzys
