frieri, så kunde hon icke på något sätt ana dess innehåll. Men sådant som detta nu var, är det lätt att förstå, med vilken iver hon genomläste det, och vilka stridiga känslor det väckte hos henne. Dessa känslor kunde hon knappast klargöra för sig. Med häpnad såg hon först, att han trodde, att han i alla händelser kunde urskulda sig, och hon var fullt övertygad om att han icke kunde avgiva någon förklaring, som icke en rättmätig känsla av blygsel borde förtiga. Med en stark förutfattad mening mot allt, som han kunde säga, började hon läsa hans redogörelse för vad som tilldragit sig på Netherfield. Hon läste med en iver, som knappast tillät henne att uppfatta, vad hon läste, och i sin otålighet att få veta, vad nästa mening kunde innehålla, var hon ur stånd att ge akt på betydelsen av den, som hon hade framför sina ögon. Hon kom genast på det klara med att hans övertygelse om hennes systers okänslighet var en falsk inbillning, och hans framläggande av de verkliga, de mest vägande invändningarna mot partiet gjorde henne allt för förbittrad, för att hon skulle ha någon lust att göra honom rättvisa. Han uttryckte icke på ett för henne tillfredsställande sätt sin ledsnad över vad han gjort, hans stil var icke ångerfull, utan övermodig. Den var alltigenom präglad av stolthet och förmätenhet.
Men när hon sedan kom till hans berättelse om mr Wickham — när hon med något klarare uppfattning läste en skildring, som, om den var sann, måste tvinga henne att uppgiva varje god tanke, hon förut haft om dennes värde, och som hade en så
